Fy Faro...
Det känns som vi börjar slarva lite med vårt resebloggande, trots den ökade förekomsten av WiFi på våra resmål. Förhoppningsvis kommer det att bli bättring när blogg.se lanserar sin Iphone APP.
Istället blir det en liten efterhandskonstruktion från vår gångna vecka i Faro, Portugal. Katolikernas och abortmotståndarnas hemvist.
Det var våra goda vänner Hans och Jimmy som rekat denna lilla kitesurfingpärla förra året och nu var det bara för oss att följa med till dukat bord.
Vi flög tidig morgon med Norwegian direkt från Arlanda. Efter världens smidigaste incheck utan att det gnälldes över för stora kiteväskor sträckte vi ut våra långa ben på nödutgångsplats med en kall pilsner i hand.
Den fyra timmar långa flygningen gick med andra ord snabbt och efter landning blev vi hämtade av våra värdar från South Adventures. Planen var att vi skulle dra direkt till Kitestranden men eftersom det inte var någon vind tog vi hotellet istället. Dag ett spenderades med drinkar och glass vid Atlantens svalkande kust, sedan var det slut på vilan.
Dag 2-4 blev vi hämtade tidigt för att kunna ta del av Levanten, den ostliga vinden som sveper längs med Algarves kust. Vi skjutsades ut till lagunen vid Faro där vi kördes med ribbåt ut till den bästa spoten, grym service med tanke på att alternativet är 40 min promenad i sanden med full kiteutrustning. Levanten brukar ge sig på eftermiddagen, så var dock inte fallet nu utan det blåste på långt in på kvällen. Det var därför välkommet när det pissregnade dag 5 och
vi kunde stanna hemma. Istället lyxade vi till det med en timmes fullbodymassage, vilket var ganska välbehövligt.
Våra sköna värdar, Ricardo och Sofia bjöd in oss på två fantastiska middagar i deras lummiga trädgård. Sofias matlagning var grym och matchades av en svalkande men lömsk Sangria. Vi provade också på den lokala grisen, helgrillad i en liten lantlig och mysig restaurang.
Ett ställe som blev lite av en favorit var Casa do Avo, här bjöds på en helt galen trerätters meny för en spottstyver.
Efter återhämtningsdagen blev det åter surf i lagunen. Sista dagen var det dock tunt med vind, istället shoppade vi loss på surfkläder i Sofias kartongrea och testade på actionsporten "Standup Paddle", en sport som fick omdömet, "roligare än att bara sitta på stranden och glo."
Det var lite bittert att behöva ge sig hem efter bara en vecka, men vi var sjukt nöjda. Bra surf, grym mat och roligt sällskap.
Jost Van Dyke
Vi hade en fin segling upp till Sandy Cay, här låg vi över lunch och hade riktigt fin snorkling runt ön. Efter maten flyttade vi upp till Sandy spit istället, en liten sandremsa som bjöd på fina kiteförhållanden men tyvärr var vinden lite svag.
Här började också en av resans blötaste kvällar, i dubbel bemärkelse. Kapten Alto bjöd på dubbla rom & cola redan vid tre, så när resten av besättningen kom ut till båten hade vi gjort slut på 2 flaskor rom. Vi halade ankar och en något berusad styrman tog oss för motor till Great Harbour? Hur som helst så hade vi en grym festkväll med limbo och en skadelista som slog ut hela besättningen under kommande dag.
Dagen efter bjöd på en seg besättning, men vi hade lyckats ankra om på Sandy Spit igen så efter 6 peperoni pizzor så var halva crewet ute och kitade lite försiktigt i fin vind.
Den nu mera omdöpta Kapten Alko lyckades dessutom under sitt pizzastop lägga en rejäl sub i den idylliska "Bubbly pool". På väg därifrån mötte han ett glatt amerikanskt gäng på väg för att bada som frågade:
"How was it?"
"It was great!"
Vi lämnade till slut, för att ta oss mot resans sista stop innan vi begav oss mot St. Marteen igen.
Shit asså...
Jaha, det var förstås inte helt muntert att vi tidig morgon fick lämna Anegadas trygga famn trots optimal kitevind. Anledning, den lite väl tilltagna besättningen på 9 pers har lyckats skita sönder inte mindre än två toaletter ombord och nu finns det inga fler att tillgå.
Lösningen finns dock inom räckhåll, full rulle mot Nanny Cay på ön Tortola för toalagning. Allt är dock inte bara elende, under tidig morgon krokar och landar jag min första bonefish och den är allt jag någonsin önskat. På resan över landar jag även en stadig King Makerel på min trollingutrustning.
Nanny Cay är inte supertrevligt men vi får ena toan fixad av 50 cents brorsa,och får tillfälle att att bunkra lite mer mat. På kvällen smyger jag iväg och doppar flugan mellan två feta lyxyachter, de har nämligen undervattensbelysning och i skenet från deras lampor simmar ett gäng Tarponer mellan 2 och 10 kg. Tre tappade fiskar senare lufsar jag till sängs, glad men lite lurad.
Nästa morgon kastar vi loss tidigt och styr via gränsen till American Virgin Islands mot Jost Van Dyke.
Anegada
Efter att ganska snabbt ha tröttnat på det lite kommersiella "Bitter End" gjorde vi en kort men mycket fin seglats ut till Anegada. Vi gjorde härliga 8 kt i smul sjö och med blå himmel, Karibien när det är som bäst. Fisket va sämre, två stadiga hugg men inget som fastnade.
Vi förtöjde vid boj på sydsidan med bara 2 dm vatten under kölen. Vinden var frisk och vi lyckades få in någon timme surf på våra större kites. På kvällen blev det kyckling och en mindre fest, fredagen till ära. Under dagen har vi utforskat ön med hyrbil. Det är ett verkligt paradis för fiske, surf och snorkling.
Johan har vandrat en runda på flatsen men att lura högst mobila bonefish i 1-2 dm djupt vatten med sol och motvind är tydligen inte så lätt som det verkar, men det ska gå.
Bra vindprognos, ikväll blir det fest på polishuset och imorgon blir det surf.
High life!
BVI yes I, we be at the virgin islands!
Efter en aldeles för smidig resa med minimalt med väntan anlände vi till St. Martin, det gjorde dock inte vårt bagage och ingen annans bagage på båten heller.
Vi tog oss en snabb provsegling till Orient bay och tillbaka. Det blev även invigning av fisket med en Spanish makerel och en liten travelly. Efter en god fiskmiddag kastade vi loss vid midnatt mot Virgin Gorda.
Det blev en kall och regnig natt med frisk vind och hög sjö. Vi gick med dubbla rev för att vara på säkra sidan men gjorde ändå 12 kt på surfen.
Framåt lunch ankrade vi utanför Spanish town för inklarering och nu sitter vi äntligen på the Crawl pub i the Bitter end.
Eves var het på gröten och sprang mot kitestranden, Johan chillar med en kall öl efter nattens segling. Nu blir det ett par avslappnade dagar innan vi seglar vidare.
Vi tog oss en snabb provsegling till Orient bay och tillbaka. Det blev även invigning av fisket med en Spanish makerel och en liten travelly. Efter en god fiskmiddag kastade vi loss vid midnatt mot Virgin Gorda.
Det blev en kall och regnig natt med frisk vind och hög sjö. Vi gick med dubbla rev för att vara på säkra sidan men gjorde ändå 12 kt på surfen.
Framåt lunch ankrade vi utanför Spanish town för inklarering och nu sitter vi äntligen på the Crawl pub i the Bitter end.
Eves var het på gröten och sprang mot kitestranden, Johan chillar med en kall öl efter nattens segling. Nu blir det ett par avslappnade dagar innan vi seglar vidare.
Le sweet Caribe!
Bilderna tack vare Kiteforlife.
Surfing at the Cove, Anguilla
Dag två blåste det i alla fall upp till bra kitevind. Eva fick inviga sin nya bräda och vi fick sällskap av ett norskt par som var på genomresa.
Sista planerade surfdagen levererade inte riktigt vad den lovat och istället gick vi för segel mot Simpsons Bay. Johan halade en fin Spanish Mackerel och resans andra Barracuda.
Vi ankrade utanför Simpsons Bay i solnedgången och lyxade till det med en fin middag inne på Lee´s roadside grill.
Eva blev eld och lågor när vi plötsligt hamnade mitt i St. Maartens insatsstyrka som skulle göra någon form av tillslag iklädda hjälmar och skidmasker.
Sista dagen blev en dryg och rekordvarm sådan, innan vi lämnade Oceanis på Lagoon Marina och begav oss mot flyget.
Det har varit en fantastisk fin resa som vi hoppas att få göra om, även om det blev lite sisådär med själva kitesurfandet.
St Barths and back
Vi gjorde ett tappert försök att reclaima vår gamla svenska koloni St Barts. Vi utgick från Orient bay i arla morgonstund. Havet låg som en spegel och det blev en lång gång för motor. Vi ankrade bredvid en svensk charterbåt med ett lass av gubbar.
I Gustavia roade vi oss med lyxig shopping och en fin middag på kvällen.
På morgonen blev det en snabb proviantering innan vi satte segel och länsade mot St. Marteen. Vi landande snabbt två tunor, sedan blev det en stunds stiltje i fisket. Det var jobbig sjö men utanför Simpson bay sög det i och nylonlinan sa pang när något större svalde vår rosa squid.
Seglingen fortsatte och vi rundade ön och sedan även västspetsen på Anguilla.
Nu sitter vi på Elvis bar i Roadbay med varsin rumpunch. Imorgon blir det incheck och sedan kitesurf i Cove Bay.
Nu ska vi ta dingen ut och slänga tunan på grillen.
Skepp o´hoj!
Leeward Islands, Karibien.
Då var vi åter i tropikerna.
Den 4:e februari i Simpson bay, St. Marteen mönstrade vi på "Oceanis" en 39 fots Benetau, under befälet av Jacob.
Vi fyllde förråden och styrde mot Orient bay för att hämta vår sista gast. På vägen bröt vi in handlinan med den första Barracudan, en stadig pjäs på 5 kilo.
Nästa morgon stävade vi igenom sundet mellan Scrub island och Anguilla medans delfinerna lekte runt fören.
De senaste dagarna har vi tillbringat med att utforska Anguillas vatten. Nyfiskad tonfisk på bordet och vaggade till sömns av delfinernas sång genom skrovet. Det är sol och fin segling, ingen kitesurf att tala om, istället har vi jagat kickar genom att surfa 39:fotaren geom trånga sund och passager i 3 meters swell.
Idag har vi bunkrat båten med färskt vatten och diesel. Nu har vi strandhugg på St. Martin, Grand Case för att fira vår nya 28 åring Eves med isad Moet och restaurangmat. Imorgon lämnar kapten Jacob och kapten Johan tar befälet, nu blir det hårda bud för tångsaltade landkrabbor!
Livet är hårt på sjön.
Den 4:e februari i Simpson bay, St. Marteen mönstrade vi på "Oceanis" en 39 fots Benetau, under befälet av Jacob.
Vi fyllde förråden och styrde mot Orient bay för att hämta vår sista gast. På vägen bröt vi in handlinan med den första Barracudan, en stadig pjäs på 5 kilo.
Nästa morgon stävade vi igenom sundet mellan Scrub island och Anguilla medans delfinerna lekte runt fören.
De senaste dagarna har vi tillbringat med att utforska Anguillas vatten. Nyfiskad tonfisk på bordet och vaggade till sömns av delfinernas sång genom skrovet. Det är sol och fin segling, ingen kitesurf att tala om, istället har vi jagat kickar genom att surfa 39:fotaren geom trånga sund och passager i 3 meters swell.
Idag har vi bunkrat båten med färskt vatten och diesel. Nu har vi strandhugg på St. Martin, Grand Case för att fira vår nya 28 åring Eves med isad Moet och restaurangmat. Imorgon lämnar kapten Jacob och kapten Johan tar befälet, nu blir det hårda bud för tångsaltade landkrabbor!
Livet är hårt på sjön.
Brasil, Cumbucu
Vi misstänkte att det skulle vara trångt, turistigt och ocharmigt, vilket det också var. Men som motvikt hängde det Öländska posset här så vi breddade vårt sociala umgänge, vilket är viktigt för Johan som gillar att träffa människor och umgås och så...
Redan första lunchen fick vi dåliga vibbar när det tog typ en och en halv timme innan maten kom, och de plussade på 40% på vår nota? Vi snackade dock ner det till -10%.
Under första natten fick Eva panik på rummet men Johan som dövat sig med alkohol var helt oförstående när hon morgonen efter talade om mögeldoft och flytt, men flytt blev det till slut.
Vi surfade på en av de mindre lagunerna för att undvika den värsta crowden som hängde i den större där det var nån form av tävling. Vattnet var lite unket och det var ganska mycket folk, men det var platt och blåste ganska lagom runt 10 m/s.
Vi passade på när det var lite mindre folk på vattnet och fick ganska bra surf. På kvällarna kunde man äta lyxigt på västerländska "finrestauranger", men jag tror nog att vi lantisar saknade våra Camaraos. Vi hade dock fint häng i Ölänningarnas lyxvilla som de lyckats hyra till ett riktigt bra pris.
Sista dagen körde vi en minisession i havet utanför hotellet innan vi packade in oss i hyrbilen för den sista resan. Trots att vi tyckte att vi var bra förberedda hann vi inte mer än in i Fortaleza innan vi var vilse i gränderna igen. Man kan ju tycka att det borde gå en skyltad huvudväg till flygplatsen, men så jobbar man tydligen inte där.
När vi väl kom fram blev vi blåsta på 1000 spänn av hyrfirman för att vi haft "förmånen" att hyra bilen på flygplatsen?
En liten detalj som man kan tycka borde framgå av kontraktet.
Med lite smolk i bägaren hamnade vi på planet hem, nöjda och trötta efter en härlig och mycket vindsäker surfsemester.
Cameroj!
Brasil, Lagoinha
När vi väl hitta den var det dock ingen tvivel om att vi var rätt. Nattsvart, jämn asfalt lockade upp den överlastade hyrbilen till 3 siffrigt!
Vår plan var att ta oss till Lagoinha, där David och Anna haft bra surf tidigare. Väl framme hopade sig dock problemen, pga tidvattnet gick det bara att köra i lagunen sent på eftermiddagen, men då gick det inte att köra hem igen eftersom vattnet var för högt. Det blev ett par timmar av ångest innan vi bestämde oss för att ta ett hotell och helt enkelt downwinda till lagunen för att hoppas på skjuts tillbaka. Efter långt letande hittade vi äntligen två rum. På vägen till stranden slog Anna desvärre i sin tå med massivt blodvite, en klassisk flip flop skada.
När det var lagat och vi riggat bangade Eva ut efter att ha blivit hamrad i de brytande 2-3 meters vågorna och bestämde sig för att gå. Vi andra fick en ganska tuff surf ner mot lagunen i svajig vind och stora vågor.
Väl framme träffade vi några trevliga Kanadensare som vi stött ihop med under den försenade frukosten. Det blev skönt häng och en bra kvällssession. I skymmningen gick vi tillbaka till hotellet. Vår utrustning fick skjuts av Kanadensarna som körde hänsynlöst i hav och sanddyner med sina hyrda polos.
På kvällen åt vi på resans bästa restaurang. Menyn bestod av fullklottrade gästböcker med handskriva maträtter insprängda mellan klottret, en utmaning att läsa men maten var fantastisk.
Hotellet hade stans grymmaste frukost och efter att ha smält den körde vi hyrbilen till Lagunen. Det blev en fin vågsession och sedan plattvatten i skymningen. Kanadesarna bjöd på bira i mörkret innan vi rullade hemåt i natten efter att tidvattnet dragit sig tillbaka.
Då tidvattnet omöjliggjorde vidare surf fick vi tyvärr lämna för Cumbuco följande morgon.
Brasil, Ilha do Guajiru
Båt Visby-Nynäshamn
Buss Nynäshamn-SthlmC
Taxi SthmlC-Dalagatan
Lunch
Taxi Dalagatan-Arlanda
Arlanda-Frankfurt
Frankfurt-Sao Paolo
Sao Paulo-Fortaleza
Vi plockar raskt ut vår förbokade hyrbil på Avis och lyckas knöka in 4 personer med packning, men då är det också fullt. Det tar ca 5 minuter efter det att vi lämnat flygplatsen tills vi är vilse på smågatorna i Fortaleza. Vi yrar runt och försöker hitta dels var vi är, dels vart vi ska. Men skyltningen är inte riktigt vad man kunde hoppas på och ingen av våra 2 kartor verkar stämma med verkligheten.
Vi lyckas efter en 45 minuter hitta ut ur staden och nu ska vi bara hitta väg 222. Det lyckas vi tyvärr med men vad som inte framgår av googles fina vägbeskrivning är att 222 sett bättre dagar. Första halvtimmen är snittfarten ca 20 km/h medan vi snirklar mellan avgrundshål i asfalten. En bra bit efter mörkretsinbrott är vi framme och kan äntligen sträcka ut oss på vita lakan.
Vårt första boende på Casa da Bruxa är en riktig vinstlott. Strandnära mys i fräsha bungalows med lyxig frulle. Här har vi det oförskämt bra faktiskt. På dagarna kan vi ta små dagsutflykter med båt till "Secret spot" där vi har skönt häng med plattvatten i mangroven trots stadiga 12 m/s. På kvällarna är det grillad fisk och cameroj på de lokala små restaurangerna som serverar sjukt starka men goda Caipirinhas.
Vår värd Gigi visar oss en grym restaurang inne i staden Itarema. Här frossar jag på kött och övriga på fisk trots vissa svårigheter med den långa menyn på portugisiska. Vi äter även en himmelsk buffé som värdinnan Monica lagar till hemma på Casa da Bruxa.
Tyvärr måste vi sedan flytta till Anna och Davids boende, Pura Vida Club. Här är inte lika idylliskt och ägaren visar sig vara en jävligt knepig figur. Vi bestämmer oss för att dra söderut eftersom passaden varit lite väl stark de sista dagarna, 13-15 m/s. När vi meddelar vår värd detta får han tuppjuck men vi lyckas i alla fall komma därifrån till sist.
Åre revisited.
Jag inledde starkt med att fippla till min bokning så det blev att boka om när man stod i kön i Visby 20 min innan avgång.
Sedan blev det att värma upp sittfläsket inför 70 mil mot Björnängen.
Defendern har varit lite svajig på sistone och nu fick den bekänna färg, det blev typ svart? Efter 50 mil var vibrationerna i framvagnen olidliga och katastrofen kändes som ett annalkande faktum. Fram kommer man dock alltid när man kör engelskt och efter 12 timmars resa blev det en iskall pils på balkongen med utsikt över Indalsälven och Åreskutan.
Pelle hade spelning på Holiday så efter grill blev det snabbdusch och sedan häng framför DJ båset till 0200, kvällen avslutades förstaklassigt med "Rythm is a dancer" 0215 för övrigt kanske Åres senaste spelning?
På söndagmorgonen var det bara att skruva ihop FSR:n och hoja in till byn för att träffa Pelle på Åre Bikes. Här var det full rulle och jag befodras snabbt till titeln "Greasemonkey" och fick ansvar över att fetta in kedjor på hela parken av 30 cyklar, jo jag tackar jag! Jag pinnar upp till DH banan vid lunch och kollar lite eftersom de kör svenska cupen där. Har lite otur och hamnar mellan två åk, men hinner se en del grymma åkare och en vurpa.
På kvällen kilar vi ner vid Henks buske och frestar brunöring med nymph och torrfluga. Det är förstås ingen tävling, men jag tar nog den största...
På måndagen är vädret lite svajigt, jag tar bilen på upptäcksfärd för att reka ett eventuellt xc-spår. Det går dock dåligt både men rekningen och bilningen. Jag blir ganska blöt i regnet, och hittar inget bra spår att cykla på. Bilen skakar brutalt och jag beslutar mig för att den måste lämnas in på verkstad eftersom den omöjligt går att köra hem. Tillbaka i Åre spricker solen upp och jag trampar bort till Gunnars verkstad. Han förklarar att han är "allergisk mot sådana bilar", men lovar att titta på den under tisdagen.
På kvällen glider Jag, Pelle och grannen Henrik till Undersåker och kör lite dirt som uppvärmning inför kommande downhill åkning. Det är sjukt kul och det beslutas om regelbunden "gubb-dirt" på måndagar.
Nästa morgon är det då äntligen cykling på riktigt. Jag kittar upp mig med skydd och integralhjälm och gränslar en UMF Duncan, en grym nedförsmaskin med bottenlös fjädring fram och bak. Vi värmer upp i flinbanan och efter ett par löpor försvinner dödsångesten och det börjar rulla på. Sweet!
Efter att Greasemonkyn smörjt upp alla cyklarna bokar han in sig på två dagar till...
Åker över till Gunnar som står med ett utbytt knutkors och säger att bilen är lagad, gytt! Nu kan man koppla av på allvar.
Kvällen avslutas på en fin forsnacke och några brunöringar hissas upp och ned.
Onsdagen bjuder på strålande väder, 4 grader plus, störtregn och kuling. Bara nedre stolen är öppen och liftgubben måste idiotförklara oss ganska många gånger om där vi kliver på, dyngblöta och fullkomligt täckta av brun Årelera. Till sist viker vi oss och det blir istället en praktmiddag hemma hos Andrea och Pelle. Fisket inställt pga grogg.
Sista åkdagen, strålande sol och upptorkande, hårdpackade spår. Det blir Kabin, Hellrajd, 1000-metarn, shimanoleden afterbike och slutpumpad kropp. Vi lyxar till det med ett besök i vattenlandet på Hollidayclub och det känns sjukt skönt, trots att man betaler 200 spänn för en bastu. På det placeras en saftig biff och en kall öl, sedan blir det öringfrossa vid Gevsjön tills klockan ett på natten.
Sista dagen chillar jag på Åre Bikes, handlar lite och dricker kaffe tills jag råkar kolla min båtbiljett. Båten går tydligen 1750 och inte 2100 som jag tyckte att den borde?!
Kastar mig iväg, och börjar infernaliskt räkna på tiden i bilen. Ekvationen visar sig vara olösbar och jag tvingas boka om till nästa båt 2330, nu har jag inte bråttom...
Får en trevlig timme i Östersund när jag lunchar med min kompis Svenne, sedan blir det krypfart söderut. Lär mig att Dragons Gate inte har bra Kinamat och det inte finns någon backup om den som står längst fram på färjan inte vaknat när båter kommit i hamn, sedan är en i övrigt grymt fin semester slut. Summa kardemumma, Åre, bättre i tö än snö!
Vad gör vi i År eh..?
Då vi befinner oss i slutskedet av en storrenovering av lägenheten så duggar semesterplanerna inte speciellt tätt. För att råda bot på frustrationen slog Eva på stort under julen och gav bort en gemensam weekend till Åre, som tack fick hon ett par badshorts...
Hur tar man sig då från Visby till Jämtland? Vi mönstrade på gotlandsbåten onsdag kväll, där mötte vi vårt ressällskap Tom och Lollo. Sedan blev det buss till centralen för att glida på nattåget till Åre.
De gamla tiderna då man fördrev tågresan med turkshot är förbi, utan vi pensionärer bäddade ner oss tidigt för att vakna utvilade på Åre perrong! Det gjorde vissa av oss, medan andra lyssnat på 40-taggarna i grannkupén som skröt om vem som dragit hem fulast? brudar.
Efter att ha installerat oss i familjen Hedlunds väl tilltagna fjällstuga blev det frukost på bageriet innan vi blev guidade ut på fjället av Tobas och Lisa. Det blev lite uppvärmningsåk innan vi tog oss hem för en skön bastu.
Klabbade till det med bastutimern så det blev Harlembastu, typiskt. För er som inte är bekanta med Harlem så är det alltså när man sätter på bastun samtidigt som man går in, så att man får sitta och hålla händerna över aggregatet för att hålla värmen, likt uteliggare över bensinfat i Harlem.
På kvällen blev vi hämtade av Johans kompis PO som driver åre bikes. Hemma hos PO och Andrea bjöds vi sedan på en toppenkväll med en massa gott, bland annat vin.
På fredagen konstaterade Johan att det måste varit dåligt vin, dessutom var nästan hela systemet stängt pga snöstorm. Väldigt märkligt då Eva dubbelkollat vädret dagen innan med tjejen som sålde liftkort för att vi inte skulle köpa i onödan. Medan Eva slet i motvinden tog Johan ett snabbt åk innan han skjutsades tillbaka till huset. Väl där kostaterade han att han var utelåst och mobilen innelåst, så tiden han sett fram emot trynandes i sängen spenderades istället huttrandes på trappen.
Attackbastu för att tina upp, denna gång utan timerproblem. Det blev en lugn tacokväll hemma hos Tobas och Lisa med vänner.
Lördagen bjöd äntligen på sol och vi var laddade. Övre delen av kullen var fortfarande stängd men vi fick några, om än lite isiga åk, innan vi fastnade i en massiv liftkö. Tack och lov räddades vi av PO som meddelande att han hämtade oss inom 5 min för att köra oss till Duved, där det eventuellt skulle vara bättre.
Mycket riktigt, Duved bjöd på toppenåkning med obefintliga köer och härlig vårsnö. Det laddades 120 to assplant tills magen gjorde sig påmind. Grundplanen brunch på Copperhill ströks och istället kom C Hill till oss, i form av Andrea och Lee som bjöd på varmkorv och Mer i solen. Svensk skidåkning när den är som bäst!
På kvällen preppade vi middag hemma i stugan i form av älgfilé med murkelsås. Det gick dock lite överstyr när stektermometern flippade och visade 20 grader förmycket. 40 graders innertemp blir lite i blodigaste laget även för filé och det blev att fulrädda med eftergrillning. Efter maten blev det några drinkar på byn med vår värd Cecilia och hennes kille Henrik.
På söndagen bjöd Cecilia på frukostbuffé innan vi skumpade tåg hemmåt. Det gjordes lösa planer på att prova Åre i sommarklimat, man kan tydligen slå sig ännu hårdare om man åker ner för kullen på cykel!
Tills dess, tack till alla som bjudit på sig själva för att optimera vår helg!
De gamla tiderna då man fördrev tågresan med turkshot är förbi, utan vi pensionärer bäddade ner oss tidigt för att vakna utvilade på Åre perrong! Det gjorde vissa av oss, medan andra lyssnat på 40-taggarna i grannkupén som skröt om vem som dragit hem fulast? brudar.
Efter att ha installerat oss i familjen Hedlunds väl tilltagna fjällstuga blev det frukost på bageriet innan vi blev guidade ut på fjället av Tobas och Lisa. Det blev lite uppvärmningsåk innan vi tog oss hem för en skön bastu.
Klabbade till det med bastutimern så det blev Harlembastu, typiskt. För er som inte är bekanta med Harlem så är det alltså när man sätter på bastun samtidigt som man går in, så att man får sitta och hålla händerna över aggregatet för att hålla värmen, likt uteliggare över bensinfat i Harlem.
På kvällen blev vi hämtade av Johans kompis PO som driver åre bikes. Hemma hos PO och Andrea bjöds vi sedan på en toppenkväll med en massa gott, bland annat vin.
På fredagen konstaterade Johan att det måste varit dåligt vin, dessutom var nästan hela systemet stängt pga snöstorm. Väldigt märkligt då Eva dubbelkollat vädret dagen innan med tjejen som sålde liftkort för att vi inte skulle köpa i onödan. Medan Eva slet i motvinden tog Johan ett snabbt åk innan han skjutsades tillbaka till huset. Väl där kostaterade han att han var utelåst och mobilen innelåst, så tiden han sett fram emot trynandes i sängen spenderades istället huttrandes på trappen.
Attackbastu för att tina upp, denna gång utan timerproblem. Det blev en lugn tacokväll hemma hos Tobas och Lisa med vänner.
Lördagen bjöd äntligen på sol och vi var laddade. Övre delen av kullen var fortfarande stängd men vi fick några, om än lite isiga åk, innan vi fastnade i en massiv liftkö. Tack och lov räddades vi av PO som meddelande att han hämtade oss inom 5 min för att köra oss till Duved, där det eventuellt skulle vara bättre.
Mycket riktigt, Duved bjöd på toppenåkning med obefintliga köer och härlig vårsnö. Det laddades 120 to assplant tills magen gjorde sig påmind. Grundplanen brunch på Copperhill ströks och istället kom C Hill till oss, i form av Andrea och Lee som bjöd på varmkorv och Mer i solen. Svensk skidåkning när den är som bäst!
På kvällen preppade vi middag hemma i stugan i form av älgfilé med murkelsås. Det gick dock lite överstyr när stektermometern flippade och visade 20 grader förmycket. 40 graders innertemp blir lite i blodigaste laget även för filé och det blev att fulrädda med eftergrillning. Efter maten blev det några drinkar på byn med vår värd Cecilia och hennes kille Henrik.
På söndagen bjöd Cecilia på frukostbuffé innan vi skumpade tåg hemmåt. Det gjordes lösa planer på att prova Åre i sommarklimat, man kan tydligen slå sig ännu hårdare om man åker ner för kullen på cykel!
Tills dess, tack till alla som bjudit på sig själva för att optimera vår helg!
Bland pensionärer och sköldpaddor.
Vi beställde taxi på morgonen och en glad filur körde oss på skumpig väg och senare rakt ut i sanddynorna. Det visade sig dock att inte ens de som bor på ön har koll på all sand.
Efter att surfat sideshore och blivit sandblästrade på Praia de Chavres i två dagar blev det dock lite sämre med vind.
Vi spenderade dagarna i solen med varsin god bok och på kvällarna njöt vi av havets läckerheter på de lokala restaurangerna. Det blev dock lite väl läckert för Johan som blev lite sjuk på kuppen
Det finns inte överdrivet mycket att göra i sömniga Sal Rei, vi passade på att följa med en gammal dykräv som liknade Cousteau. Eftersom Eves har lite problem med sina trumhinnor fick hon nöja sig med att plaska i ytan med en knappt simkunnig liten parvel, medan Johan gick ner med tuber till ett vrak. Ganska omgående höll dyket på att få ett hastigt slut när Johan, som hade lite problem med att hitta balansen i västen, lade handen på en skorpinjonfisk.
Den var dock för trött för att stickas så alla inblandade kunde simma vidare.
Vi spenderade ganska mycket pengar på taxi under veckan. Dyrast blev vår utflykt till Cabo Santa Maria, ett coolt och hypat ställe som man måste åka till om man är på Boa Vista. Här har ett stort båtvrak spolats upp på sandstranden.
Även om resan inte riktigt blev vad vi hoppats när det gäller surf så vande man sig snabbt vid det behagliga klimatet och den långsamma lunken på gäller på ön. Helt klart är det ett ställe som kan leverera vid rätt förhållande.
Är man inte surfintresserad vet jag inte riktigt varför man skulle åka till Boa Vista. Maten är både bättre och billigare på andra ställen och det finns väldigt lite att se och göra. Trots det är vi inte helt främmande för att åka dit igen, men då i Januari då vindprognosen är lite säkrare.
