backeeves

Vi misstänkte att det skulle vara trångt, turistigt och ocharmigt, vilket det också var. Men som motvikt hängde det Öländska posset här så vi breddade vårt sociala umgänge, vilket är viktigt för Johan som gillar att träffa människor och umgås och så...

Redan första lunchen fick vi dåliga vibbar när det tog typ en och en halv timme innan maten kom, och de plussade på 40% på vår nota? Vi snackade dock ner det till -10%.

Under första natten fick Eva panik på rummet men Johan som dövat sig med alkohol var helt oförstående när hon morgonen efter talade om mögeldoft och flytt, men flytt blev det till slut.

Vi surfade på en av de mindre lagunerna för att undvika den värsta crowden som hängde i den större där det var nån form av tävling. Vattnet var lite unket och det var ganska mycket folk, men det var platt och blåste ganska lagom runt 10 m/s.

Vi passade på när det var lite mindre folk på vattnet och fick ganska bra surf. På kvällarna kunde man äta lyxigt på västerländska "finrestauranger", men jag tror nog att vi lantisar saknade våra Camaraos. Vi hade dock fint häng i Ölänningarnas lyxvilla som de lyckats hyra till ett riktigt bra pris.

Sista dagen körde vi en minisession i havet utanför hotellet innan vi packade in oss i hyrbilen för den sista resan. Trots att vi tyckte att vi var bra förberedda hann vi inte mer än in i Fortaleza innan vi var vilse i gränderna igen. Man kan ju tycka att det borde gå en skyltad huvudväg till flygplatsen, men så jobbar man tydligen inte där.

När vi väl kom fram blev vi blåsta på 1000 spänn av hyrfirman för att vi haft "förmånen" att hyra bilen på flygplatsen?

En liten detalj som man kan tycka borde framgå av kontraktet.

Med lite smolk i bägaren hamnade vi på planet hem, nöjda och trötta efter en härlig och mycket vindsäker surfsemester.

Cameroj!

När vi väl hitta den var det dock ingen tvivel om att vi var rätt. Nattsvart, jämn asfalt lockade upp den överlastade hyrbilen till 3 siffrigt!

Vår plan var att ta oss till Lagoinha, där David och Anna haft bra surf tidigare. Väl framme hopade sig dock problemen, pga tidvattnet gick det bara att köra i lagunen sent på eftermiddagen, men då gick det inte att köra hem igen eftersom  vattnet var för högt. Det blev ett par timmar av ångest innan vi bestämde oss för att ta ett hotell och helt enkelt downwinda till lagunen för att hoppas på skjuts tillbaka. Efter långt letande hittade vi äntligen två rum. På vägen till stranden slog Anna desvärre i sin tå med massivt blodvite, en klassisk flip flop skada.

När det var lagat och vi riggat bangade Eva ut efter att ha blivit hamrad i de brytande 2-3 meters vågorna och bestämde sig för att gå. Vi andra fick en ganska tuff surf ner mot lagunen i svajig vind och stora vågor.

Väl framme träffade vi några trevliga Kanadensare som vi stött ihop med under den försenade frukosten. Det blev skönt häng och en bra kvällssession. I skymmningen gick vi tillbaka till hotellet. Vår utrustning fick skjuts av Kanadensarna som körde hänsynlöst i hav och sanddyner med sina hyrda polos.

På kvällen åt vi på resans bästa restaurang. Menyn bestod av fullklottrade gästböcker med handskriva maträtter insprängda mellan klottret, en utmaning att läsa men maten var fantastisk.

Hotellet hade stans grymmaste frukost och efter att ha smält den körde vi hyrbilen till Lagunen. Det blev en fin vågsession och sedan plattvatten i skymningen. Kanadesarna bjöd på bira i mörkret innan vi rullade hemåt i natten efter att tidvattnet dragit sig tillbaka.

Då tidvattnet omöjliggjorde vidare surf fick vi tyvärr lämna för Cumbuco följande morgon.

Båt Visby-Nynäshamn

Buss Nynäshamn-SthlmC

Taxi SthmlC-Dalagatan

Lunch

Taxi Dalagatan-Arlanda

Arlanda-Frankfurt

Frankfurt-Sao Paolo

Sao Paulo-Fortaleza

Vi plockar raskt ut vår förbokade hyrbil på Avis och lyckas knöka in 4 personer med packning, men då är det också fullt. Det tar ca 5 minuter efter det att vi lämnat flygplatsen tills vi är vilse på smågatorna i Fortaleza. Vi yrar runt och försöker hitta dels var vi är, dels vart vi ska. Men skyltningen är inte riktigt vad man kunde hoppas på och ingen av våra 2 kartor verkar stämma med verkligheten.

Vi lyckas efter en 45 minuter hitta ut ur staden och nu ska vi bara hitta väg 222. Det lyckas vi tyvärr med men vad som inte framgår av googles fina vägbeskrivning är att 222 sett bättre dagar. Första halvtimmen är snittfarten ca 20 km/h medan vi snirklar mellan avgrundshål i asfalten. En bra bit efter mörkretsinbrott är vi framme och kan äntligen sträcka ut oss på vita lakan.

Vårt första boende på Casa da Bruxa är en riktig vinstlott. Strandnära mys i fräsha bungalows med lyxig frulle. Här har vi det oförskämt bra faktiskt. På dagarna kan vi ta små dagsutflykter med båt till "Secret spot" där vi har skönt häng med plattvatten i mangroven trots stadiga 12 m/s. På kvällarna är det grillad fisk och cameroj på de lokala små restaurangerna som serverar sjukt starka men goda Caipirinhas.

Vår värd Gigi visar oss en grym restaurang inne i staden Itarema. Här frossar jag på kött och övriga på fisk trots vissa svårigheter med den långa menyn på portugisiska. Vi äter även en himmelsk buffé som värdinnan Monica lagar till hemma på Casa da Bruxa.

Tyvärr måste vi sedan flytta till Anna och Davids boende, Pura Vida Club. Här är inte lika idylliskt och ägaren visar sig vara en jävligt knepig figur. Vi bestämmer oss för att dra söderut eftersom passaden varit lite väl stark de sista dagarna, 13-15 m/s. När vi meddelar vår värd detta får han tuppjuck men vi lyckas i alla fall komma därifrån till sist.